När jag var ca 8 år skildes mina föräldrar och sedan den dagen har jag aldrig känt mig hel.

Min mamma hade träffat en ny man och min pappa tog det väldigt hårt. Han blev väldigt bitter och han tog ut det på oss. Jag och min storasyster var hos honom varannan helg men han hade ingen egen bostad utan bodde på sitt jobb. Han sa alltid att det var svårt att träffas eftersom han inte hade egen bostad och att han inte hade pengar och sa att det var eftersom våran mamma skulle ha pengar för oss. Jag hade som liten dåligt samvete eftersom pappa hade det dåligt ställt på grund av att jag fanns. Jag tog skilsmässan väldigt hårt och det var min mamma jag skyllde på eftersom jag tyckte synd om min pappa.

Jag förstod inget av skilsmässan och minns bara att en dag så bodde pappa inte med oss mer, men pappa lät oss förstå så mycket att det var mammas fel.

När jag var så liten så tyckte jag oftast att det var lite obehagligt att vara hos pappa fast jag saknade honom jättemycket, men det berodde på att han var bitter och talade oftast illa om mamma. Det var även jättejobbgt eftersom han alltid talade om att han var pank eftersom mamma skulle ha pengar och jag visste ju att det var mitt fel.

Jag blev också väldigt arg på mamma eftersom hon hade gjort att det var så synd om min pappa och jag försökte skydda honom så gott jag kunde.

När jag kom upp i tonåren fick min pappa en egen bostad och jag kunde komma lite mer som jag ville och jag fick en mycket bättre relation till min pappa. Relationen var jag som höll tag i. Min pappa har under hela mitt liv aldrig ringt på jul och på födelsedagar utan det är jag och min syster som har fått ringa, han har heller aldrig ringt och talat om att han vill att jag ska komma och hälsa på utöver våra varannan helger utan jag har fått ringt och tjatat för att få komma. I övre tonåren skaffade jag en egen bostad och hade inte det umgänget med pappa som tidigare. Eftersom han inte höll kontakt träffades vi allt mer sällan. Jag försökte att hålla kontakt med tröttnade på att han inte tog kontakt.

Nu när jag var äldre frågsatte jag mig oftast varför pappa aldrig tog kontakt med oss men han skyllde alltid på att han inte gillade att prata i telefon.
Vi hade sporadisk kontakt fram till att jag blev 25 och fick en dotter och han kom då till dopet. Efter det hördes vi inte på flera år. Jag hade bestämt mig att nu får det vara nog. Jag ansåg att min pappa borde ha en skyldighet som pappa att ta kontakt med sin dotter, det ska inte bara vara upp till mig att ta kontakt.

Det senaste året har jag mått väldigt dåligt över min förlorade kontakt med pappa och kände att jag nog ska ta kontakt med honom iallafall. Jag behövde få veta varför han inte vill ha kontakt med mig eller ville han det? Jag frågesatte det väldigt mycket. Jag ringde ett par gånger men fick inget svar och vågade inte ringa igen.

För tre månader sedan ringde en kurator från ett sjukhus och talade om att min pappa avled två dagar tidigare i cancer. Jag och min syster visste ingenting. Jag mådde så dåligt över att jag inte tog kontakt tidigare samtidigt som jag var arg, varför har ingen kontaktat mig?

Idag ångrar jag mig jättemycket att jag inte tog kontakt tidigare och jag har fortfarande inte fått svar på om min pappa ville ha kontakt med mig eller om han satt i den andra enden och funderade på samma sak.

1 comment:

Hej. Jag känner igen mig mycket i din uppväxt då min pappa har sagt väldigt mycket liknande saker och aldrig visat något intresse för oss förutom de helger han hade oss på.

Dock vill jag säga att det är inte det fel att du och din pappa inte fick kontakt innan han dog. Det är han som förälder som har haft det största ansvaret att hålla kontakten med dig, men som jag förstått av din text är det du som fått sköta den mesta kontakten. Och så ska det inte vara. Du har ju försökt ta kontakt med din pappa men det är han som inte gett någon respons. Det är inte ditt fel utan i stor del din pappas.