Innan min pappa fick mig hade han lämnat 6 barn. Utav dessa 6 är endast 2 helsyskon. Jag blev det sjunde barnet.

Min Mamma och Pappa levde ihop mina första tre år. Vad jag minns av den tiden är mest den hotfulla stämningen. Min Pappa drack och kunde bli våldsam. Han gick aldrig på mig fysiskt men på min Mor och bror.
Han sa ofta till mig att du vet väl att jag aldrig skulle göra Dig illa. Dessa ord spökar fortfarande i mitt huvud. Varför sa han så? Varför kunde han slå min Mor och Bror och lova att inte göra detsamma med mig?

När min Mamma tog beslutet att lämna Pappa fick han en lägenhet 4 våningar över oss. Detta ledde till att man såg honom när han var full eller försökte ta sig in i lägenheten.
Annars aldrig. Jag kunde se honom på gården ibland. En dag såg jag honom med en ny kvinna. Hon var gravid. Han bodde 4 våningar över oss och vi visste inte ens att han skulle bli Pappa igen.

De flyttade, fick komma över någongång och titta på min nya lillebror. Annars kunde han lova att hämta mig efter skolan eller att bjuda mig och mina vänner på Liseberg. Han kom dock aldrig.

Med åren har kontakten avtagit mer och mer.
Han kan ibland ringa mig då han är full. Ibland är han hotfull, ibland spelar han på Pappa rollen.

Ordet Pappa har för mig inget värde eller jo ett smärtsamt värde.

Är nu 31 år har först nu lärt mig genom samtal att vara ensam med män i ett rum. Det var fruktansvärt som tonåring att tex ha samtal med en manlig lärare.

Detta har gjort att jag inte kunnat inleda relationer. Om nu min Pappa inte "älskat" mig hur kan en annan man göra detta? Jag blir som förblindad och hur många signaler eller komplimanger. Tar jag det inte till mig. Vet inte hur man älskas av en man.
Har aldrig haft någon manlig förebild. Min mor träffade aldrig någon ny.

Jobbar idag på att inse att jag är värd att älskas. Att det är mannen med ordet Pappa som inte haft förmångan att ge den kärlek man borde till sina barn. Att alla inte är som han.

Har ibland försökt nå mina andra syskon men de vill inte. Detta respekterar jag självklart.

Försöker nu lära mig att inte skämmas. Det är ju inte vi barn som gjort något fel. Men jag vill fortfarande skydda honom. Spelar spelet när man möter bekanta till honom. Eller om jag pratar med honom. Är jag snälla dottern.

Tyvärr kan jag inte säga till honom hur illa han gjort mig.
Det är patetiskt men jag vill inte såra honom. Där borde jag egentligen välja mig själv. Han är ju inte förtjänt av någon förståelse ifrån mig.

Min Pappa och jag har kanske träffats en gång om året. Oftast har han varit full och somnat.
Var inbjuden på min pappas frus 50 årskalas. Där kände min Pappa inte igen mig. Det var både pinsamt och smärtsamt. Han hade verkligen glömt sin egna dotter.
Han är en främling vid namn Pappa.

1 comment:

Du är värd att älskas! Det är HAN som går misste om dig, det har du säkert hört många gånger, men det är så sant. Ta hand om dig, och lev ditt liv utan att han ska hindra dig. Du är värd mer än att bli behandlad så där,