När jag var 8 år skiljdes mina föräldrar. Den dagen dom berättade det för mig, kom att bli en av de värsta dagarna i mitt liv. Idag går det inte en enda dag utan att jag tänker "jag kan inte le, jag har inte glömt pappa, han är min pappa, min mammas nya kille kan jag inte acceptera..." ja, ni förstår..Min mamma som jag bor med har haft tre män nu efter deras skiljsmässa. Jag har haft svårt med att acceptera dessa män. Mammas nuvarande man är faktiskt skitsnäll och riktigt rolig, men varje gång jag skrattar så tänker jag att nej, jag kan inte skratta, han kanske får för sig att han är min nya pappa...

Efter min mammas och pappas skiljsmässa umgicks jag och min bror mycket med båda. Men efter tre år träffade pappa en ny kvinna. Idag är hon den människa jag verkligen hatar. Så innerligt. Hon har verkligen gjort allt för att få min och min pappas relation att förstöras. Jag fick inte ta hem kompisar till pappa när hon flyttat upp, jag fick ingen mat om jag var ute när maten var klar, jag fick betala för att sitta vid datorn. Tio kroner för en timma var faktiskt ganska mycket för en 13 åring. Men den sjuka saken var att pappas nya kvinna skrev lappar på mina skulder. Varje dag satt en ny lapp på ett skåp, men pappa tog sparpengar från dem och gav mig så jag kunde betala. Han var (är) så feg, han hjälpte mig lixom ur en situation som hans kvinna inte ens vet om att han gjode. Idag är jag 18 år och träffar aldrig min pappa. Han ringer ca en gång i veckan och varje gång säger han att vi ses och hörs igen. Det är som om han försöker lätta sitt samvete när han säger det. Vid varje högtid mår jag riktigt dåligt eftersom jag inte träffar honom. Speciellt vid jul, då är jag oftast inte med.

Sist jag besökte min pappa var för ca ett halvår sedan på min brors födelsedag. Då var jag så nervös över att träffa hans "nya" kvinna att jag spydde på vägen till dem. Men det hade jag inte behövt vara, eftersom att hon inte ens kunde komma och gratta min bror på födelsedagen, utan hon skulle kolla klart på sporten först...I typ två timmar...

Jag tror hon började vara så elak mot mej efter att jag berättade för min pappa att hennes son på 18 år tafsat på mig när jag "sovit." Varken hon eller min pappa trodde på mig. Han smekte mig på bröstet och i underlivet. Jag jämrade mig i min sömn och sa nej, sluta, men han fortsatte så resten av natten satt jag i badrummet.
Inte för ens efter ca en månad berättade jag för mamma, och hon ringde direkt upp. Men pappas nya kvinna sa att nej, hon hittar på, hon är sjuk, han skulle aldrig, och bla bla bla...

Idag, fem år senare, vet jag att han gått på tre andra tjejer. Tjejer som är nära vän till mina nära vänner. Vi ska till polisen, han ska inte få fortsätta. Det känns som en skyldighet för mig att anmäla honom nu, även fast det är så många år sen. Han har ju gått på andra! Men jag är så rädd. Hela situationen mellan mig och min pappa kommer bli hundra gånger sämre. Jag är så rädd...såå rädd!!!

Jag vill så gärna ha tillbaka min pappa.

Hon är helt sjuk i huvudet! helt sjuk. Jag ska berätta en annan sak hon gjort.
Hon skaffade playahead, en sida på internet där man chattar med vänner, skriver blogg, tittar på bilder. Jag är sedan länge medlem där. I sin blogg skrev hon saker om mig. Att jag gled in på en räkmacka när jag var hos dem. Att jag inte var kapabel till någonting, hon hittade även på saker för att få mig att tro. Som tillexempel, hon skrev i sin blogg att dom skulle åka till utlandet på resa. Jag ringde till min pappa och undrade, var ska ni åka? Han sa va? Vadå, vem har sagt det?
Jag berättade att kvinnan skrivit det i sin blogg. Han sa att han skulle fråga henne? Det kanske var en överraskning hon planerat för honom....... Dagen efter ringde jag igen. "Nå? Vart skulle ni?"
Då gav han mig svaret: Hon skrev så för att du skulle tro det.

Hon har skrivit så mycket mera saker, som hon nu raderat. Ibland dyker det upp saker i min hjärna som jag hade glömt. Saker jag försökt förträngt.

Jag har sagt till min pappa att en äldre människa ska inte behandla ett barn så. Nu är jag visserligen nyfyllda 18 år, men jag var sjutton då. Min pappa vet vad jag tycker om henne. Jag har sagt det till honom att hon behandlar mig som skit. Men han kan inte ens försvara sig själv. HAn får bara fram ett ynkligt jaa, eller jag vet inte ..... helt stört.

Jag blir alldeles svettig när jag skriver det här. Så svårt att få ut allting i ord. Mycket enklare att prata. Det skulle krävas minst hundra papper till för mig att skriva saker hon gjort.
Pappa säger att han älskar henne. Jag kan inte hindra honom från det. Han får älska henne. Men han kan väl iallafall ordna upp det lite bättre, så att jag kan besöka honom? Eftersom han inte kan komma till mig, eller bjuda mig på fika någon dag, någonting för att hålla kontakten uppe.

Jag hatar detta. Verkligen.