Linda, 17
Submitted Jul 26, 2007
Have met my father Linda has met her father
Jag har träffat min pappa men det tog slut för 9 år sedan. Han träffade en annan tjej.. Vi gick bra överens med varandra ja å mina 2 syskon. Har ett till syskon som också var med hela tiden dom år ja hade pappa. Fast vi är halvsyskon.

Min pappa, min pappa var alltid glad och sprallig vi hittade alltid på något när vi hade tråkig. Jag såg upp till honom verkligen han var min förebild. Vi hade alltid kul som när vi dansade till megnus uggla och när jag var rädd för nyckelpigor så skratta han bara när jag började gråta. Det var så kul hela tiden. Men en sak jag aldrig kommer glömma med honom var när han kom hem en natt full, han gick in till min mor och slängde upp dörren och började skrika åt henne.. Jag gick upp och ställde mig vid kanten av hallen och smygtittade fram. Då såg jag något jag aldrig kommer att glömma.. Min egna pappa slog min mamma. Han drog ut henne på mattan och satte sig på henne och slog, slog och skrek. Min halvsyster kom upp också och kollade och vi stod rädda och skrek å gråt jag var  5-6 år gammla.
Detta minne har borrat sig in i min hjärna och hjärta och kommer alltid att vara kvar.

Men jag kan säga så att jag älskar min pappa för jag såg upp till honom och vi fortsatte ha kul efter den natten men jag var fortfarande rädd men han var mitt allt, jag kunde inte lämna honom.

När den dagen kom då mamma berättade att han inte ville ha oss något mer. DEt kändes som undergången. Mamma orkade inte mera hon "gick in i väggen" hon låg hela dagarna i sängen. Det var då jag blev "mamman" i huset. Jag ville hjälpa mamma med allt. Jag tog hand om mina syskon. Gjorde allt en mamma gör redan vid 10års åldern. Jag klagar inte. Det var svår och slitsamt men jag visste att jag kunde göra detta för mamma. Det med min far hade jag "skjutit" upp mén jag grät på nätterna å fatta inte vad jag skulle göra för att göra allt bra igen. Jag trodde att det var mitt fel.

Min familj, mamma,lillebror,lillasyster, storasyster och jag, Vi har kämpat igenom dessa år och vi har klarat oss och kommer att göra utan honom. Men det känns tungt väldigt tungt jag tänker på honom varje dag gråter på kvällarna än. Och jag pratar inte med någon vågar inte. Vill men vågar inte. När han försvann var det som om något inom mig dog...

Mina frågor till honom är, Varför? Vad var det för fel på oss? Tänker du på oss? Vad gör du nu? Hur kan du leva med denna skam?!
Tänker du hur roligt vi alltid hade?

// Lost_