Denise, 18
Submitted Sep 5, 2007
My father is dead Denise's father is dead
Till minne av Pappa
Kim Rafael Fagerholm 1960.04.20-1997.11.28

När jag var åtta år gammal fick jag och min familj besked om att pappa hade cancer.Och eftersom vi alltid hade otur i min familj så var den inte av den snälla typen, utan var av den dödliga.
Den växte inne i hans huvud så han glömde bort vad jag hette ibland. Det här hände för ca sju år sedan år 1997 i november. Jag var bara åtta år, min lillasyster sex och min lillebror tre och ett halvt. Min pappa var bara sjuk i tre månader och sedan så dog han bara. Det var hemskt och mycket smärtsamt. Men som tur var fanns det vänner och släktingar som hjälpte oss. Det var jätte jobbigt att åka och hälsa på honom på sjukhuset och se hur han hade ont och se hur han hade skruvar in i huvudet som en ställning satt fast med. Jag grät varje gång jag såg honom och min lillebror förstod inte vad som hade hänt så han blev nästan rädd när han såg att pappa hade skruvar in i huvudet. Om inte pappa låg på sjukhuset så var han för det mesta hemma. Då fick han hjälp från några sjuksköterskor som kom hem till oss varje dag och gav han medicin. Jag brukade få hjälpa sjuksköterskorna att ge han sin medicin. Det brukade mina syskon också få göra. Ibland brukade han också få epilepsi anfall. Han fick de en gång när vi satt och åt middag, vår familj och en granne som var två år äldre än mig. Han hette Mathias och han var som en bästa kompis till mig. Pappa fick för sig att han skulle gå ner för trappan, mamma försökte stoppa honom men då ramlade han. Jag var tvungen att ringa 112 efter en ambulans medan mamma försökte lugna ner pappa och mina syskon bara satt och grät medan vår granne försökte att trösta de. Jag försökte berätta för den jag pratade med i telefonen vart vi bodde men det var inte så himla lätt eftersom jag också grät och det kändes som om jag hade en klump i halsen. Sen så fick de i alla fall reda på vart jag bodde och efter ca tio minuter så var de hemma hos oss. Det kom två stycken gubbar och plingade på våran dörr och jag gick och öppnade. De frågade om de hade kommit rätt och då sa jag att de hade de och sen visade jag vägen ner till pappa där han låg på golvet. De två gubbarna kom upp igen efter ca tio minuter och gick ut till ambulansen och hämtade en bår som de knöt fast pappa på. Sen gick de ut med honom i ambulansen. Jag sprang ut med min lilla lillebror i famnen och min lillasyster bakom mig och sen så pussade vi på pappa jätte mycket och sa att vi älskade han mest i hela universum. Medan vi gjorde de så packade mamma en väska till pappa eftersom han var tvungen att kanske behöva sova på sjukhuset. När mamma kom ut till ambulansen så pussade på mig och mina syskon och sa att hon älskade oss mest i hela världen och att hon snart skulle komma hem igen.
Sen när ambulansen hade åkt iväg och jag inte såg den mer så gick jag in med mina syskon och ringde till mormor och morfar. De kom hem till oss efter ca en halv timme och medan vi väntade så satt vi i köket och åt upp de sista korvarna som nästan var kalla och helt skrynkliga nu. Sen sprang min lillebror och lade sig i pappas och mammas säng på nedervåningen och bara grät. Jag och Mathias gick ner för att trösta honom och vi grät vi med och sen kom mormor och morfar i alla fall till slut. Mamma ringde från sjukhuset lite senare och sa att det var mycket bättre med pappa nu och att de skulle få komma hem efter ett par dagar. Jag och mina syskon fick bo hos mormor och morfar medan de var på sjukhuset. Sen kom i alla fall den dagen när pappa hade blivit bättre och han fick komma hem igen. Den dagen var härlig för att jag kunde se min pappa vara lite som vanligt folk igen. Fast egentligen var han dödssjuk.
Han var hemma i någon vecka och det finns en kväll som jag minns mest av allt.
Det var en lördagskväll och pappa hade samlat alla släktingar inne i vårat lilla kök för att han skulle berätta hur läget var. Alla satt och grät. Mormor, morfar, farmor, farfar, mina åtta kusiner, mina två mostrar och deras två män, jag, mamma och mina små syskon. Min minsta kusiner fattade inte så mycket av vad han sa. Den ena var tre och ett halvt, den andra var två och den sista var inte ens ett men de satt och grät ändå. De andra kusinerna var lite äldre så de förstod vad det var frågan om. Det var så himla hemskt. Jag kommer ihåg vart enda ord som pappa sa till oss i denna stund. Så här sa han:
– Ni ska inte vara oroliga, jag kommer att klara mig, jag kommer inte att dö ifrån er. Det kan jag lova. Jag kommer att kunna vara med när alla ni barn går ut skolan och allt. Jag kommer att bli en farfar och morfar någon gång i framtiden och jag kommer att kunna leva lyckligt i alla mina dagar med Annika. Annika det var alltså våran mamma. Han hade vart hemma ett bra tag från sjukhuset nu och han hade inte blivit direkt bättre, utan tvärtom. Han hade blivit allt sämre. Hans tumör i huvudet hade blivit mycket större och mamma fick ett besked av en läkare i telefon att han inte skulle överleva. Det gick ju alltid att operera bort den men då skulle inte hela försvinna och då skulle den komma tillbaka och han skulle bli lika sjuk igen. Och så skulle han dessutom bli helt förlamad i hela kroppen och det vill inte mamma vara med om så hon bestämde att det inte skulle bli en operation. Pappa bjöd in alla sina arbetskamrater från Eriksson och skulle berätta hur det låg till för dem också. Han fick en massa presenter av dem bla. Ett träd som var ganska stort som man skulle ha inomhus och som hade en flätad stam och stod i en fin blomkruka. Trädet fick stå bredvid hans säng. Sen fick han också ett diplom där det stod hur bra arbetskamrat han var.
Samma dag så skulle jag vara med Mathias lillasyster Anja. Vi skulle följa med deras pappa och handla lite godis på Ica för vi hade båda två fått våran veckopeng som var tjugo kronor. Vi åkte iväg och inne på Ica så såg jag att de sålde jättefina strumpor. Såna vill jag köpa till pappa, sa jag till Anja. Sen gick jag även och plockade ihop en påse godis till honom. Vi betalde och sen åkte vi tillbaka hem. Pappas arbetskamrater var fortfarande kvar och när vi kom så var de precis på väg att fika så vi fick också lite om vi ville. Och det ville vi såklart. Vi fick en kanelbulle och varmchoklad. Det smakade riktigt gott och efter fikat så gick jag och Anja in i mitt rum och lekte en stund innan alla skulle åka hem. Sen var det dags för alla att åka och de sa hejdå och krya på dig till pappa.
Dagarna gick och pappa blev allt sämre. Pappa fick en apparat från sjukhuset där man hörde hur hans hjärta slog. Jag tyckte att det var hemskt. Jag kunde aldrig sova om kvällarna för att jag hörde den där förbannade maskinen och jag tänkte hela tiden för mig själv hur det skulle vara den dagen man inte kunde höra hur hans hjärta slog mer. Det var en hemsk tanke och varje gång jag fick upp det i hjärnan så började jag gråta för mig själv.


Det var en fredag den 28/11-97. Vi hade en familjedag, vi åt jätte god mat och efteråt satt vi och kollade på Sikta mot stjärnorna. Vi hade köpt chips och godis, Jag satt bredvid pappa och knaprade på ett Sour cremé onion chips. Vi hade det så himla mysigt denna november kväll. Klockan började gå mot elva ungefär och jag sade god natt till mamma och pappa och sedan gick jag upp i mitt rum och lade mig till sängs. Det var den sista gången som jag pussade och kramade och sa god natt till min pappa.


Mamma och pappa satt fortfarande kvar i vardagsrummet och kollade på tv. Men det var snart dags för dem att också gå och lägga sig. Klockan var upp åt två tiden när mamma gick in på toaletten som låg högst tio meter från deras sovrum för att hon skulle borsta tänderna. Hon kunde höra ända dit in hur pappas hjärta slog. Mamma var precis på väg att spotta ut sin tandkräm som hon hade i munnen och i samma ögonblick så hör hon inte pappas hjärta mer. Hon sprang in till pappa och jag kunde höra ända upp till mitt rum hur hon skrek och grät och hur hon försökte få igång hans hjärta igen. Men det var slut. Han var död, tänkte jag. Mamma skrek så mycket att hon nästan tappade rösten. Hon ringde till sjuksystrarna som brukade komma hem till oss och berättade att pappa hade dött. Efter inte så lång stund så kom de hem till oss. En av sjuksystrarna kom in i mitt rum och hon trodde att jag låg och sov men det gjorde jag inte men hon ”väckte” i alla fall mig och sa att pappa hade dött men det visste jag redan men det visste inte hon att jag visste. Hon tog mig i sin famn och bar ner mig till mamma som satt och grät bredvid min döda pappa. Det var ett ljus tänt bredvid sängen. Det var vackert. Jag stod en lång stund vi dörren in till rummet och försökte fatta. Efter en stund så säger mamma till mig att jag ska komma fram till henne. Först tvekade jag för att jag tyckte det var lite läskigt att se min pappa död men sedan gick jag fram och kröp upp i sängen och satte mig bredvid mamma och vi kramades och grät tillsammans. Det kändes ändå ganska skönt att sitta där och ta farväl av pappa. Jag fick klä på han finare kläder och tvätta han lite grann i ansiktet med en blöt trasa medan vi väntade på den svarta bilen som skulle komma och hämta honom. Mina syskon låg och sov när allting hände, mamma väckte dem men de förstod inte vad som hade hänt så de fortsatte att sova vidare. Men det kanske var bäst så. Min moster kom hem till oss efter en rätt så lång stund. Hon försökte prata med mig men det gick inte nått vidare bra. Hon gick upp och gjorde några mackor till mig också men jag var inte hungrig alls. Jag satt i hennes knä och grät tillsammans med henne. Mamma satt inne hos pappa hela tiden. Sen plingade det på våran dörr och en av sjuksystrarna gick och öppnade. Det var två svartklädda män. Det kom för att de skulle hämta pappa med den svarta bilen. De bar upp pappa för trappan och ut i bilen. Sen åkte de iväg. Det var sista gången jag såg pappa, tänkte jag men det var de inte för vi och släkten fick komma ner till ett sjukhus i Nynäshamn där de hade ett litet rum där man kunde gå in om man ville och ta farväl av den döda. Det gjorde vi. När man kom in i rummet så var det en vit kista i mitten av golvet och en massa stolar runt omkring. Sen runtom kistan så var det en massa rosor och levande tända ljus. Det var så himla fint.
Vi gick in allihop och satt där i flera timmar. Nästan alla satt och grät. Jag och mina små syskon gick fram till pappa och lade ner lite leksaker till honom i kistan. Och en massa tekningar som han kunde titta på när han kom till Nangijala dit vi trodde att han skulle hamna.
Sen gick nästan alla ut ur rummet men jag och mammas kusin Jessica satt kvar. Jag satt i hennes knä och vi grät tillsammans.

Veckorna gick och gick och till slut var det dags för en begravning. På begravningen var det jätte mycket människor som kom. Det var vackert där också precis som i det där rummet där man kunde ta ett sista farväl. Rosor överallt och levande ljus som lös upp hela kyrkan. Alla människor satt helt tyst i kyrkan och prästen började prata.
Efter att prästen hade pratat en stund så ställde alla sig i en ring runtom kistan med ett varsitt värmeljus i handen. Alla höll varandra i händerna. Och där vid sidan om så fanns det en stor grej med vatten i där man kunde tända ljuset och lägga ner det i. Den blev full med ljus. Samtidigt som vi tände ljusen så spelade de låten ”vem kan segla” och det var mycket vackert. Efter att begravningen var slut så åkte alla som ville hem till mormor för att fika lite. Stämningen mellan barnen var lite spänd när vi satt där och drack av vår jordgubbssaft. Alla grät.
Min pappa blev bara 36 år gammal.


Av: Denise Fagerholm 26/9-04