Denise, 18
Submitted Sep 5, 2007
|
Denise's father is dead |
Till minne av Pappa
Kim Rafael Fagerholm 1960.04.20-1997.11.28
NÀr jag var Ätta Är gammal fick jag och min familj besked om att pappa hade cancer.Och eftersom vi alltid hade otur i min familj sÄ var den inte av den snÀlla typen, utan var av den dödliga.
Den vÀxte inne i hans huvud sÄ han glömde bort vad jag hette ibland. Det hÀr hÀnde för ca sju Är sedan Är 1997 i november. Jag var bara Ätta Är, min lillasyster sex och min lillebror tre och ett halvt. Min pappa var bara sjuk i tre mÄnader och sedan sÄ dog han bara. Det var hemskt och mycket smÀrtsamt. Men som tur var fanns det vÀnner och slÀktingar som hjÀlpte oss. Det var jÀtte jobbigt att Äka och hÀlsa pÄ honom pÄ sjukhuset och se hur han hade ont och se hur han hade skruvar in i huvudet som en stÀllning satt fast med. Jag grÀt varje gÄng jag sÄg honom och min lillebror förstod inte vad som hade hÀnt sÄ han blev nÀstan rÀdd nÀr han sÄg att pappa hade skruvar in i huvudet. Om inte pappa lÄg pÄ sjukhuset sÄ var han för det mesta hemma. DÄ fick han hjÀlp frÄn nÄgra sjuksköterskor som kom hem till oss varje dag och gav han medicin. Jag brukade fÄ hjÀlpa sjuksköterskorna att ge han sin medicin. Det brukade mina syskon ocksÄ fÄ göra. Ibland brukade han ocksÄ fÄ epilepsi anfall. Han fick de en gÄng nÀr vi satt och Ät middag, vÄr familj och en granne som var tvÄ Är Àldre Àn mig. Han hette Mathias och han var som en bÀsta kompis till mig. Pappa fick för sig att han skulle gÄ ner för trappan, mamma försökte stoppa honom men dÄ ramlade han. Jag var tvungen att ringa 112 efter en ambulans medan mamma försökte lugna ner pappa och mina syskon bara satt och grÀt medan vÄr granne försökte att trösta de. Jag försökte berÀtta för den jag pratade med i telefonen vart vi bodde men det var inte sÄ himla lÀtt eftersom jag ocksÄ grÀt och det kÀndes som om jag hade en klump i halsen. Sen sÄ fick de i alla fall reda pÄ vart jag bodde och efter ca tio minuter sÄ var de hemma hos oss. Det kom tvÄ stycken gubbar och plingade pÄ vÄran dörr och jag gick och öppnade. De frÄgade om de hade kommit rÀtt och dÄ sa jag att de hade de och sen visade jag vÀgen ner till pappa dÀr han lÄg pÄ golvet. De tvÄ gubbarna kom upp igen efter ca tio minuter och gick ut till ambulansen och hÀmtade en bÄr som de knöt fast pappa pÄ. Sen gick de ut med honom i ambulansen. Jag sprang ut med min lilla lillebror i famnen och min lillasyster bakom mig och sen sÄ pussade vi pÄ pappa jÀtte mycket och sa att vi Àlskade han mest i hela universum. Medan vi gjorde de sÄ packade mamma en vÀska till pappa eftersom han var tvungen att kanske behöva sova pÄ sjukhuset. NÀr mamma kom ut till ambulansen sÄ pussade pÄ mig och mina syskon och sa att hon Àlskade oss mest i hela vÀrlden och att hon snart skulle komma hem igen.
Sen nÀr ambulansen hade Äkt ivÀg och jag inte sÄg den mer sÄ gick jag in med mina syskon och ringde till mormor och morfar. De kom hem till oss efter ca en halv timme och medan vi vÀntade sÄ satt vi i köket och Ät upp de sista korvarna som nÀstan var kalla och helt skrynkliga nu. Sen sprang min lillebror och lade sig i pappas och mammas sÀng pÄ nedervÄningen och bara grÀt. Jag och Mathias gick ner för att trösta honom och vi grÀt vi med och sen kom mormor och morfar i alla fall till slut. Mamma ringde frÄn sjukhuset lite senare och sa att det var mycket bÀttre med pappa nu och att de skulle fÄ komma hem efter ett par dagar. Jag och mina syskon fick bo hos mormor och morfar medan de var pÄ sjukhuset. Sen kom i alla fall den dagen nÀr pappa hade blivit bÀttre och han fick komma hem igen. Den dagen var hÀrlig för att jag kunde se min pappa vara lite som vanligt folk igen. Fast egentligen var han dödssjuk.
Han var hemma i nÄgon vecka och det finns en kvÀll som jag minns mest av allt.
Det var en lördagskvÀll och pappa hade samlat alla slÀktingar inne i vÄrat lilla kök för att han skulle berÀtta hur lÀget var. Alla satt och grÀt. Mormor, morfar, farmor, farfar, mina Ätta kusiner, mina tvÄ mostrar och deras tvÄ mÀn, jag, mamma och mina smÄ syskon. Min minsta kusiner fattade inte sÄ mycket av vad han sa. Den ena var tre och ett halvt, den andra var tvÄ och den sista var inte ens ett men de satt och grÀt ÀndÄ. De andra kusinerna var lite Àldre sÄ de förstod vad det var frÄgan om. Det var sÄ himla hemskt. Jag kommer ihÄg vart enda ord som pappa sa till oss i denna stund. SÄ hÀr sa han:
 Ni ska inte vara oroliga, jag kommer att klara mig, jag kommer inte att dö ifrÄn er. Det kan jag lova. Jag kommer att kunna vara med nÀr alla ni barn gÄr ut skolan och allt. Jag kommer att bli en farfar och morfar nÄgon gÄng i framtiden och jag kommer att kunna leva lyckligt i alla mina dagar med Annika. Annika det var alltsÄ vÄran mamma. Han hade vart hemma ett bra tag frÄn sjukhuset nu och han hade inte blivit direkt bÀttre, utan tvÀrtom. Han hade blivit allt sÀmre. Hans tumör i huvudet hade blivit mycket större och mamma fick ett besked av en lÀkare i telefon att han inte skulle överleva. Det gick ju alltid att operera bort den men dÄ skulle inte hela försvinna och dÄ skulle den komma tillbaka och han skulle bli lika sjuk igen. Och sÄ skulle han dessutom bli helt förlamad i hela kroppen och det vill inte mamma vara med om sÄ hon bestÀmde att det inte skulle bli en operation. Pappa bjöd in alla sina arbetskamrater frÄn Eriksson och skulle berÀtta hur det lÄg till för dem ocksÄ. Han fick en massa presenter av dem bla. Ett trÀd som var ganska stort som man skulle ha inomhus och som hade en flÀtad stam och stod i en fin blomkruka. TrÀdet fick stÄ bredvid hans sÀng. Sen fick han ocksÄ ett diplom dÀr det stod hur bra arbetskamrat han var.
Samma dag sÄ skulle jag vara med Mathias lillasyster Anja. Vi skulle följa med deras pappa och handla lite godis pÄ Ica för vi hade bÄda tvÄ fÄtt vÄran veckopeng som var tjugo kronor. Vi Äkte ivÀg och inne pÄ Ica sÄ sÄg jag att de sÄlde jÀttefina strumpor. SÄna vill jag köpa till pappa, sa jag till Anja. Sen gick jag Àven och plockade ihop en pÄse godis till honom. Vi betalde och sen Äkte vi tillbaka hem. Pappas arbetskamrater var fortfarande kvar och nÀr vi kom sÄ var de precis pÄ vÀg att fika sÄ vi fick ocksÄ lite om vi ville. Och det ville vi sÄklart. Vi fick en kanelbulle och varmchoklad. Det smakade riktigt gott och efter fikat sÄ gick jag och Anja in i mitt rum och lekte en stund innan alla skulle Äka hem. Sen var det dags för alla att Äka och de sa hejdÄ och krya pÄ dig till pappa.
Dagarna gick och pappa blev allt sÀmre. Pappa fick en apparat frÄn sjukhuset dÀr man hörde hur hans hjÀrta slog. Jag tyckte att det var hemskt. Jag kunde aldrig sova om kvÀllarna för att jag hörde den dÀr förbannade maskinen och jag tÀnkte hela tiden för mig sjÀlv hur det skulle vara den dagen man inte kunde höra hur hans hjÀrta slog mer. Det var en hemsk tanke och varje gÄng jag fick upp det i hjÀrnan sÄ började jag grÄta för mig sjÀlv.
Det var en fredag den 28/11-97. Vi hade en familjedag, vi Ät jÀtte god mat och efterÄt satt vi och kollade pÄ Sikta mot stjÀrnorna. Vi hade köpt chips och godis, Jag satt bredvid pappa och knaprade pÄ ett Sour cremé onion chips. Vi hade det sÄ himla mysigt denna november kvÀll. Klockan började gÄ mot elva ungefÀr och jag sade god natt till mamma och pappa och sedan gick jag upp i mitt rum och lade mig till sÀngs. Det var den sista gÄngen som jag pussade och kramade och sa god natt till min pappa.
Mamma och pappa satt fortfarande kvar i vardagsrummet och kollade pĂ„ tv. Men det var snart dags för dem att ocksĂ„ gĂ„ och lĂ€gga sig. Klockan var upp Ă„t tvĂ„ tiden nĂ€r mamma gick in pĂ„ toaletten som lĂ„g högst tio meter frĂ„n deras sovrum för att hon skulle borsta tĂ€nderna. Hon kunde höra Ă€nda dit in hur pappas hjĂ€rta slog. Mamma var precis pĂ„ vĂ€g att spotta ut sin tandkrĂ€m som hon hade i munnen och i samma ögonblick sĂ„ hör hon inte pappas hjĂ€rta mer. Hon sprang in till pappa och jag kunde höra Ă€nda upp till mitt rum hur hon skrek och grĂ€t och hur hon försökte fĂ„ igĂ„ng hans hjĂ€rta igen. Men det var slut. Han var död, tĂ€nkte jag. Mamma skrek sĂ„ mycket att hon nĂ€stan tappade rösten. Hon ringde till sjuksystrarna som brukade komma hem till oss och berĂ€ttade att pappa hade dött. Efter inte sĂ„ lĂ„ng stund sĂ„ kom de hem till oss. En av sjuksystrarna kom in i mitt rum och hon trodde att jag lĂ„g och sov men det gjorde jag inte men hon ÂvĂ€ckte i alla fall mig och sa att pappa hade dött men det visste jag redan men det visste inte hon att jag visste. Hon tog mig i sin famn och bar ner mig till mamma som satt och grĂ€t bredvid min döda pappa. Det var ett ljus tĂ€nt bredvid sĂ€ngen. Det var vackert. Jag stod en lĂ„ng stund vi dörren in till rummet och försökte fatta. Efter en stund sĂ„ sĂ€ger mamma till mig att jag ska komma fram till henne. Först tvekade jag för att jag tyckte det var lite lĂ€skigt att se min pappa död men sedan gick jag fram och kröp upp i sĂ€ngen och satte mig bredvid mamma och vi kramades och grĂ€t tillsammans. Det kĂ€ndes Ă€ndĂ„ ganska skönt att sitta dĂ€r och ta farvĂ€l av pappa. Jag fick klĂ€ pĂ„ han finare klĂ€der och tvĂ€tta han lite grann i ansiktet med en blöt trasa medan vi vĂ€ntade pĂ„ den svarta bilen som skulle komma och hĂ€mta honom. Mina syskon lĂ„g och sov nĂ€r allting hĂ€nde, mamma vĂ€ckte dem men de förstod inte vad som hade hĂ€nt sĂ„ de fortsatte att sova vidare. Men det kanske var bĂ€st sĂ„. Min moster kom hem till oss efter en rĂ€tt sĂ„ lĂ„ng stund. Hon försökte prata med mig men det gick inte nĂ„tt vidare bra. Hon gick upp och gjorde nĂ„gra mackor till mig ocksĂ„ men jag var inte hungrig alls. Jag satt i hennes knĂ€ och grĂ€t tillsammans med henne. Mamma satt inne hos pappa hela tiden. Sen plingade det pĂ„ vĂ„ran dörr och en av sjuksystrarna gick och öppnade. Det var tvĂ„ svartklĂ€dda mĂ€n. Det kom för att de skulle hĂ€mta pappa med den svarta bilen. De bar upp pappa för trappan och ut i bilen. Sen Ă„kte de ivĂ€g. Det var sista gĂ„ngen jag sĂ„g pappa, tĂ€nkte jag men det var de inte för vi och slĂ€kten fick komma ner till ett sjukhus i NynĂ€shamn dĂ€r de hade ett litet rum dĂ€r man kunde gĂ„ in om man ville och ta farvĂ€l av den döda. Det gjorde vi. NĂ€r man kom in i rummet sĂ„ var det en vit kista i mitten av golvet och en massa stolar runt omkring. Sen runtom kistan sĂ„ var det en massa rosor och levande tĂ€nda ljus. Det var sĂ„ himla fint.
Vi gick in allihop och satt dÀr i flera timmar. NÀstan alla satt och grÀt. Jag och mina smÄ syskon gick fram till pappa och lade ner lite leksaker till honom i kistan. Och en massa tekningar som han kunde titta pÄ nÀr han kom till Nangijala dit vi trodde att han skulle hamna.
Sen gick nÀstan alla ut ur rummet men jag och mammas kusin Jessica satt kvar. Jag satt i hennes knÀ och vi grÀt tillsammans.
Veckorna gick och gick och till slut var det dags för en begravning. PÄ begravningen var det jÀtte mycket mÀnniskor som kom. Det var vackert dÀr ocksÄ precis som i det dÀr rummet dÀr man kunde ta ett sista farvÀl. Rosor överallt och levande ljus som lös upp hela kyrkan. Alla mÀnniskor satt helt tyst i kyrkan och prÀsten började prata.
Efter att prĂ€sten hade pratat en stund sĂ„ stĂ€llde alla sig i en ring runtom kistan med ett varsitt vĂ€rmeljus i handen. Alla höll varandra i hĂ€nderna. Och dĂ€r vid sidan om sĂ„ fanns det en stor grej med vatten i dĂ€r man kunde tĂ€nda ljuset och lĂ€gga ner det i. Den blev full med ljus. Samtidigt som vi tĂ€nde ljusen sĂ„ spelade de lĂ„ten Âvem kan segla och det var mycket vackert. Efter att begravningen var slut sĂ„ Ă„kte alla som ville hem till mormor för att fika lite. StĂ€mningen mellan barnen var lite spĂ€nd nĂ€r vi satt dĂ€r och drack av vĂ„r jordgubbssaft. Alla grĂ€t.
Min pappa blev bara 36 Ă„r gammal.
Av: Denise Fagerholm 26/9-04
Kim Rafael Fagerholm 1960.04.20-1997.11.28
NÀr jag var Ätta Är gammal fick jag och min familj besked om att pappa hade cancer.Och eftersom vi alltid hade otur i min familj sÄ var den inte av den snÀlla typen, utan var av den dödliga.
Den vÀxte inne i hans huvud sÄ han glömde bort vad jag hette ibland. Det hÀr hÀnde för ca sju Är sedan Är 1997 i november. Jag var bara Ätta Är, min lillasyster sex och min lillebror tre och ett halvt. Min pappa var bara sjuk i tre mÄnader och sedan sÄ dog han bara. Det var hemskt och mycket smÀrtsamt. Men som tur var fanns det vÀnner och slÀktingar som hjÀlpte oss. Det var jÀtte jobbigt att Äka och hÀlsa pÄ honom pÄ sjukhuset och se hur han hade ont och se hur han hade skruvar in i huvudet som en stÀllning satt fast med. Jag grÀt varje gÄng jag sÄg honom och min lillebror förstod inte vad som hade hÀnt sÄ han blev nÀstan rÀdd nÀr han sÄg att pappa hade skruvar in i huvudet. Om inte pappa lÄg pÄ sjukhuset sÄ var han för det mesta hemma. DÄ fick han hjÀlp frÄn nÄgra sjuksköterskor som kom hem till oss varje dag och gav han medicin. Jag brukade fÄ hjÀlpa sjuksköterskorna att ge han sin medicin. Det brukade mina syskon ocksÄ fÄ göra. Ibland brukade han ocksÄ fÄ epilepsi anfall. Han fick de en gÄng nÀr vi satt och Ät middag, vÄr familj och en granne som var tvÄ Är Àldre Àn mig. Han hette Mathias och han var som en bÀsta kompis till mig. Pappa fick för sig att han skulle gÄ ner för trappan, mamma försökte stoppa honom men dÄ ramlade han. Jag var tvungen att ringa 112 efter en ambulans medan mamma försökte lugna ner pappa och mina syskon bara satt och grÀt medan vÄr granne försökte att trösta de. Jag försökte berÀtta för den jag pratade med i telefonen vart vi bodde men det var inte sÄ himla lÀtt eftersom jag ocksÄ grÀt och det kÀndes som om jag hade en klump i halsen. Sen sÄ fick de i alla fall reda pÄ vart jag bodde och efter ca tio minuter sÄ var de hemma hos oss. Det kom tvÄ stycken gubbar och plingade pÄ vÄran dörr och jag gick och öppnade. De frÄgade om de hade kommit rÀtt och dÄ sa jag att de hade de och sen visade jag vÀgen ner till pappa dÀr han lÄg pÄ golvet. De tvÄ gubbarna kom upp igen efter ca tio minuter och gick ut till ambulansen och hÀmtade en bÄr som de knöt fast pappa pÄ. Sen gick de ut med honom i ambulansen. Jag sprang ut med min lilla lillebror i famnen och min lillasyster bakom mig och sen sÄ pussade vi pÄ pappa jÀtte mycket och sa att vi Àlskade han mest i hela universum. Medan vi gjorde de sÄ packade mamma en vÀska till pappa eftersom han var tvungen att kanske behöva sova pÄ sjukhuset. NÀr mamma kom ut till ambulansen sÄ pussade pÄ mig och mina syskon och sa att hon Àlskade oss mest i hela vÀrlden och att hon snart skulle komma hem igen.
Sen nÀr ambulansen hade Äkt ivÀg och jag inte sÄg den mer sÄ gick jag in med mina syskon och ringde till mormor och morfar. De kom hem till oss efter ca en halv timme och medan vi vÀntade sÄ satt vi i köket och Ät upp de sista korvarna som nÀstan var kalla och helt skrynkliga nu. Sen sprang min lillebror och lade sig i pappas och mammas sÀng pÄ nedervÄningen och bara grÀt. Jag och Mathias gick ner för att trösta honom och vi grÀt vi med och sen kom mormor och morfar i alla fall till slut. Mamma ringde frÄn sjukhuset lite senare och sa att det var mycket bÀttre med pappa nu och att de skulle fÄ komma hem efter ett par dagar. Jag och mina syskon fick bo hos mormor och morfar medan de var pÄ sjukhuset. Sen kom i alla fall den dagen nÀr pappa hade blivit bÀttre och han fick komma hem igen. Den dagen var hÀrlig för att jag kunde se min pappa vara lite som vanligt folk igen. Fast egentligen var han dödssjuk.
Han var hemma i nÄgon vecka och det finns en kvÀll som jag minns mest av allt.
Det var en lördagskvÀll och pappa hade samlat alla slÀktingar inne i vÄrat lilla kök för att han skulle berÀtta hur lÀget var. Alla satt och grÀt. Mormor, morfar, farmor, farfar, mina Ätta kusiner, mina tvÄ mostrar och deras tvÄ mÀn, jag, mamma och mina smÄ syskon. Min minsta kusiner fattade inte sÄ mycket av vad han sa. Den ena var tre och ett halvt, den andra var tvÄ och den sista var inte ens ett men de satt och grÀt ÀndÄ. De andra kusinerna var lite Àldre sÄ de förstod vad det var frÄgan om. Det var sÄ himla hemskt. Jag kommer ihÄg vart enda ord som pappa sa till oss i denna stund. SÄ hÀr sa han:
 Ni ska inte vara oroliga, jag kommer att klara mig, jag kommer inte att dö ifrÄn er. Det kan jag lova. Jag kommer att kunna vara med nÀr alla ni barn gÄr ut skolan och allt. Jag kommer att bli en farfar och morfar nÄgon gÄng i framtiden och jag kommer att kunna leva lyckligt i alla mina dagar med Annika. Annika det var alltsÄ vÄran mamma. Han hade vart hemma ett bra tag frÄn sjukhuset nu och han hade inte blivit direkt bÀttre, utan tvÀrtom. Han hade blivit allt sÀmre. Hans tumör i huvudet hade blivit mycket större och mamma fick ett besked av en lÀkare i telefon att han inte skulle överleva. Det gick ju alltid att operera bort den men dÄ skulle inte hela försvinna och dÄ skulle den komma tillbaka och han skulle bli lika sjuk igen. Och sÄ skulle han dessutom bli helt förlamad i hela kroppen och det vill inte mamma vara med om sÄ hon bestÀmde att det inte skulle bli en operation. Pappa bjöd in alla sina arbetskamrater frÄn Eriksson och skulle berÀtta hur det lÄg till för dem ocksÄ. Han fick en massa presenter av dem bla. Ett trÀd som var ganska stort som man skulle ha inomhus och som hade en flÀtad stam och stod i en fin blomkruka. TrÀdet fick stÄ bredvid hans sÀng. Sen fick han ocksÄ ett diplom dÀr det stod hur bra arbetskamrat han var.
Samma dag sÄ skulle jag vara med Mathias lillasyster Anja. Vi skulle följa med deras pappa och handla lite godis pÄ Ica för vi hade bÄda tvÄ fÄtt vÄran veckopeng som var tjugo kronor. Vi Äkte ivÀg och inne pÄ Ica sÄ sÄg jag att de sÄlde jÀttefina strumpor. SÄna vill jag köpa till pappa, sa jag till Anja. Sen gick jag Àven och plockade ihop en pÄse godis till honom. Vi betalde och sen Äkte vi tillbaka hem. Pappas arbetskamrater var fortfarande kvar och nÀr vi kom sÄ var de precis pÄ vÀg att fika sÄ vi fick ocksÄ lite om vi ville. Och det ville vi sÄklart. Vi fick en kanelbulle och varmchoklad. Det smakade riktigt gott och efter fikat sÄ gick jag och Anja in i mitt rum och lekte en stund innan alla skulle Äka hem. Sen var det dags för alla att Äka och de sa hejdÄ och krya pÄ dig till pappa.
Dagarna gick och pappa blev allt sÀmre. Pappa fick en apparat frÄn sjukhuset dÀr man hörde hur hans hjÀrta slog. Jag tyckte att det var hemskt. Jag kunde aldrig sova om kvÀllarna för att jag hörde den dÀr förbannade maskinen och jag tÀnkte hela tiden för mig sjÀlv hur det skulle vara den dagen man inte kunde höra hur hans hjÀrta slog mer. Det var en hemsk tanke och varje gÄng jag fick upp det i hjÀrnan sÄ började jag grÄta för mig sjÀlv.
Det var en fredag den 28/11-97. Vi hade en familjedag, vi Ät jÀtte god mat och efterÄt satt vi och kollade pÄ Sikta mot stjÀrnorna. Vi hade köpt chips och godis, Jag satt bredvid pappa och knaprade pÄ ett Sour cremé onion chips. Vi hade det sÄ himla mysigt denna november kvÀll. Klockan började gÄ mot elva ungefÀr och jag sade god natt till mamma och pappa och sedan gick jag upp i mitt rum och lade mig till sÀngs. Det var den sista gÄngen som jag pussade och kramade och sa god natt till min pappa.
Mamma och pappa satt fortfarande kvar i vardagsrummet och kollade pĂ„ tv. Men det var snart dags för dem att ocksĂ„ gĂ„ och lĂ€gga sig. Klockan var upp Ă„t tvĂ„ tiden nĂ€r mamma gick in pĂ„ toaletten som lĂ„g högst tio meter frĂ„n deras sovrum för att hon skulle borsta tĂ€nderna. Hon kunde höra Ă€nda dit in hur pappas hjĂ€rta slog. Mamma var precis pĂ„ vĂ€g att spotta ut sin tandkrĂ€m som hon hade i munnen och i samma ögonblick sĂ„ hör hon inte pappas hjĂ€rta mer. Hon sprang in till pappa och jag kunde höra Ă€nda upp till mitt rum hur hon skrek och grĂ€t och hur hon försökte fĂ„ igĂ„ng hans hjĂ€rta igen. Men det var slut. Han var död, tĂ€nkte jag. Mamma skrek sĂ„ mycket att hon nĂ€stan tappade rösten. Hon ringde till sjuksystrarna som brukade komma hem till oss och berĂ€ttade att pappa hade dött. Efter inte sĂ„ lĂ„ng stund sĂ„ kom de hem till oss. En av sjuksystrarna kom in i mitt rum och hon trodde att jag lĂ„g och sov men det gjorde jag inte men hon ÂvĂ€ckte i alla fall mig och sa att pappa hade dött men det visste jag redan men det visste inte hon att jag visste. Hon tog mig i sin famn och bar ner mig till mamma som satt och grĂ€t bredvid min döda pappa. Det var ett ljus tĂ€nt bredvid sĂ€ngen. Det var vackert. Jag stod en lĂ„ng stund vi dörren in till rummet och försökte fatta. Efter en stund sĂ„ sĂ€ger mamma till mig att jag ska komma fram till henne. Först tvekade jag för att jag tyckte det var lite lĂ€skigt att se min pappa död men sedan gick jag fram och kröp upp i sĂ€ngen och satte mig bredvid mamma och vi kramades och grĂ€t tillsammans. Det kĂ€ndes Ă€ndĂ„ ganska skönt att sitta dĂ€r och ta farvĂ€l av pappa. Jag fick klĂ€ pĂ„ han finare klĂ€der och tvĂ€tta han lite grann i ansiktet med en blöt trasa medan vi vĂ€ntade pĂ„ den svarta bilen som skulle komma och hĂ€mta honom. Mina syskon lĂ„g och sov nĂ€r allting hĂ€nde, mamma vĂ€ckte dem men de förstod inte vad som hade hĂ€nt sĂ„ de fortsatte att sova vidare. Men det kanske var bĂ€st sĂ„. Min moster kom hem till oss efter en rĂ€tt sĂ„ lĂ„ng stund. Hon försökte prata med mig men det gick inte nĂ„tt vidare bra. Hon gick upp och gjorde nĂ„gra mackor till mig ocksĂ„ men jag var inte hungrig alls. Jag satt i hennes knĂ€ och grĂ€t tillsammans med henne. Mamma satt inne hos pappa hela tiden. Sen plingade det pĂ„ vĂ„ran dörr och en av sjuksystrarna gick och öppnade. Det var tvĂ„ svartklĂ€dda mĂ€n. Det kom för att de skulle hĂ€mta pappa med den svarta bilen. De bar upp pappa för trappan och ut i bilen. Sen Ă„kte de ivĂ€g. Det var sista gĂ„ngen jag sĂ„g pappa, tĂ€nkte jag men det var de inte för vi och slĂ€kten fick komma ner till ett sjukhus i NynĂ€shamn dĂ€r de hade ett litet rum dĂ€r man kunde gĂ„ in om man ville och ta farvĂ€l av den döda. Det gjorde vi. NĂ€r man kom in i rummet sĂ„ var det en vit kista i mitten av golvet och en massa stolar runt omkring. Sen runtom kistan sĂ„ var det en massa rosor och levande tĂ€nda ljus. Det var sĂ„ himla fint.
Vi gick in allihop och satt dÀr i flera timmar. NÀstan alla satt och grÀt. Jag och mina smÄ syskon gick fram till pappa och lade ner lite leksaker till honom i kistan. Och en massa tekningar som han kunde titta pÄ nÀr han kom till Nangijala dit vi trodde att han skulle hamna.
Sen gick nÀstan alla ut ur rummet men jag och mammas kusin Jessica satt kvar. Jag satt i hennes knÀ och vi grÀt tillsammans.
Veckorna gick och gick och till slut var det dags för en begravning. PÄ begravningen var det jÀtte mycket mÀnniskor som kom. Det var vackert dÀr ocksÄ precis som i det dÀr rummet dÀr man kunde ta ett sista farvÀl. Rosor överallt och levande ljus som lös upp hela kyrkan. Alla mÀnniskor satt helt tyst i kyrkan och prÀsten började prata.
Efter att prĂ€sten hade pratat en stund sĂ„ stĂ€llde alla sig i en ring runtom kistan med ett varsitt vĂ€rmeljus i handen. Alla höll varandra i hĂ€nderna. Och dĂ€r vid sidan om sĂ„ fanns det en stor grej med vatten i dĂ€r man kunde tĂ€nda ljuset och lĂ€gga ner det i. Den blev full med ljus. Samtidigt som vi tĂ€nde ljusen sĂ„ spelade de lĂ„ten Âvem kan segla och det var mycket vackert. Efter att begravningen var slut sĂ„ Ă„kte alla som ville hem till mormor för att fika lite. StĂ€mningen mellan barnen var lite spĂ€nd nĂ€r vi satt dĂ€r och drack av vĂ„r jordgubbssaft. Alla grĂ€t.
Min pappa blev bara 36 Ă„r gammal.
Av: Denise Fagerholm 26/9-04
