Theresa, 30
Submitted Sep 11, 2007
|
Theresa has never met her father |
|
Theresa would like to meet her father |
Jag har aldrig träffat min biologiska pappa. När jag var liten pratade aldrig min mamma om honom så jag kände att det var inget man fick prata om, jag vågade således aldrig fråga något,men givitvis undrade och drömde jag mycket om honom. Fantiserade ofta om att han skulle komma och "rädda" mig från alla möjliga saker.
När jag var 25år berättade min mamma namnet på min pappa och lite kort om hur de träffades. De hade träffats en sommar när min pappa kom till min födelsestad för att arbeta.Han åkte sedan tillbaka till finland, (han är alltså finsk), och mamma berättade aldrig för honom att hon väntade mig.
Efter detta bestämde jag mig för att ta kontakt med honom. Jag fick hjälp att översätta ett brev till finska och berättade för honom att han hade en dotter i sverige. Genom brev från min pappa och hans fru har jag fått reda på att han var gift med sin nuvarande fru och hade redan 4 barn när han träffade min mamma. Jag har allstå halvsysykon och jag är yngst.
Detta var naturligtvis traumatiskt för min pappa och han fru att få reda på efter 25 år att han hade en dotter i Sverige. Tyvärr vill min pappa inte ha någon kontakt med mig och förnekar att han skulle vara far till mig. Har fått otäcka brev där min pappa och hans fru ifrågarsätter hur min mamma kan veta att det är han som är fadern när hon "har haft sex med så många".
Efter något år bestämde jag mig för att jag ville ha ett faderskapstest. Försökte först genom brevväg få min pappa att frivilligt gå och göra ett faderskaps test. Efter ett år utan resulat och med tydlig förklaring för min far att jag kommer att gå till tingsrätten om han inte gör ett faderskapstest, bestämde jag mig för att gå till tingsrätten.
År 2004 skickade jag in ansökan om faderskapstest till tingsrätten. Nu för en månad sedan har jag fått papper om att han har gjort ett blodprov och att det bara är analysen kvar. Nu återstår alltså bara svaret vilket jag väntar på med spänd förväntan.
Beslutet att gå till tingsrätten är inte något jag ångrar idag trots hotbrev från min far och hans fru. Det har givetvis varit jobbigt under resans gång, men jag känner ändå en slags lättnad över att ha gjort det. Det som varit mest jobbigt är att jag hela tiden försökt att vara trevlig och tillmötesgående men har bemötts med väldigt hårda ord och anklagelser som jag egentligen inte har något att göra med, det är ju en fråga mellan min mamma och min far.
När jag var 25år berättade min mamma namnet på min pappa och lite kort om hur de träffades. De hade träffats en sommar när min pappa kom till min födelsestad för att arbeta.Han åkte sedan tillbaka till finland, (han är alltså finsk), och mamma berättade aldrig för honom att hon väntade mig.
Efter detta bestämde jag mig för att ta kontakt med honom. Jag fick hjälp att översätta ett brev till finska och berättade för honom att han hade en dotter i sverige. Genom brev från min pappa och hans fru har jag fått reda på att han var gift med sin nuvarande fru och hade redan 4 barn när han träffade min mamma. Jag har allstå halvsysykon och jag är yngst.
Detta var naturligtvis traumatiskt för min pappa och han fru att få reda på efter 25 år att han hade en dotter i Sverige. Tyvärr vill min pappa inte ha någon kontakt med mig och förnekar att han skulle vara far till mig. Har fått otäcka brev där min pappa och hans fru ifrågarsätter hur min mamma kan veta att det är han som är fadern när hon "har haft sex med så många".
Efter något år bestämde jag mig för att jag ville ha ett faderskapstest. Försökte först genom brevväg få min pappa att frivilligt gå och göra ett faderskaps test. Efter ett år utan resulat och med tydlig förklaring för min far att jag kommer att gå till tingsrätten om han inte gör ett faderskapstest, bestämde jag mig för att gå till tingsrätten.
År 2004 skickade jag in ansökan om faderskapstest till tingsrätten. Nu för en månad sedan har jag fått papper om att han har gjort ett blodprov och att det bara är analysen kvar. Nu återstår alltså bara svaret vilket jag väntar på med spänd förväntan.
Beslutet att gå till tingsrätten är inte något jag ångrar idag trots hotbrev från min far och hans fru. Det har givetvis varit jobbigt under resans gång, men jag känner ändå en slags lättnad över att ha gjort det. Det som varit mest jobbigt är att jag hela tiden försökt att vara trevlig och tillmötesgående men har bemötts med väldigt hårda ord och anklagelser som jag egentligen inte har något att göra med, det är ju en fråga mellan min mamma och min far.
