När jag blev till så var min pappa gift med en annan kvinna och hade/har 2 barn med henne. Jag vet inte exakt hur överenskommelsen var mellan mamma och pappa. Men jag tror att mamma sa att hon ensam skulle ta ansvar för mig och att han inte behövde finnas där. När jag var runt 7 år började jag fundera över var min pappa var och mamma kontaktade honom för att höra om vi kunde träffas. Han ville inte. 5 år senare när jag var 12 år ville han plötsligt träffas och vi sågs 2 gånger. Han hade alltid med sig massor med dyra presenter. Men för mig var han en främling och efter 2 träffar ville inte jag träffa honom mer. Det kändes obehagligt och jag var för blyg. Jag tror fortfarande inte att han berättat för sin fru och mina halvsyskon att jag finns.
Jag har haft en bra uppväxt och inte direkt saknat att ha en pappa.
Nu är jag gravid och väntar mitt första barn, helt plötsligt ställs allt på sin spets och massor med frågor bubblar upp. Vill han veta att när han fått ett barnbarn? Kan vi ha en relation nu utan att han berättar för sin fru? Vad ska jag säga till mitt barn i framtiden? De största frågorna av alla, Är han inte det minsta intresserad av hur det gått för mig, hur jag ser ut, om jag har några likheter med hans andra barn?
Tycker ni att jag ska kontakta honom när barnet är fött? Skriva ett brev kanske?

1 comment:

Hej. jag vill inte verka hård, men om han inte brytt sej om dej mer när du var liten tycker inte jag att han har förtjänat att få vara med sitt barnbarn heller.. unna honom inte den lyckan, ibland måste människor helt enkelt ta konsekvensern ava sitt handlande..

mvh