Mina föräldrar skiljde sig när jag var 2 år, min syster låg i mammas mage i 9:de månaden. Det var ingen trevlig skillsmässa. Det var pappa som lämnade oss för en ny kvinna.

Jag vet inte vad som hände där de första 2 åren, mer än att de hade delad vårdnad, och jag fick en halvsyster ett år efter att min helsyster föddes. Även en tredje syster kom 2 år senare.

Min pappa skulle ha mig och min syster varannan helg. men oftast kom han inte och hämtade oss, hade alltid en ursäkt. Ibland hörde han inte ens av oss och vi satt där på trappen i regnet och väntade på honom i flera timmar.

När vi var hos hans nya familj behandlades vi som gäster och inte som några i familjen. vi va bara någon som va i vägen som var tvugna att vara där. trotts detta älskar jag mina halvsystrar lika högt som min helsyster.

När jag va runt 12-13 skiljdes min pappa och mina halvsystrars mamma, och då träffades vi knappt alls. Han kom med presenter på födelsedagar och till jul. Någon veckas eller weekendsemester med mina systrar, men mer än så var det inte.

Jag kom in i en väldigt arg period vid 15-års åldern och orkade inte med skolan eller hemmet. Så min mamma bönade och bad min pappa att ta hand om mig i några dagar. Och han skulle försöka agera pappa, och komma med pekpinnar. Det slutade med att jag fick åka på språkresa i 3 veckor och fick allt jag pekade på - i 3 veckor. Han har alltid varit en sådan som tror att allt kan köpas för pengar.

Det har aldrig varit han som ringt och bjudit in en till middagar, utan när man ringtför att höra hur det är eller hur mina systrar mår, har det kommit fram att det ska hållas diverse släktmiddagar m.m.

Jag insåg i ett ganska tidigt stadium hur han fungerade, och att han inte tänkte ändra på sig. Att han tyckte det låg på vårat ansvar att höra av oss och åka över till honom om vi ville träffas.

Han träffade en ny, när jag va 15. Hon är 9 år äldre än mig, och helt blåst, och det står jag fast vid. Jag kan inte ha en "styvmor" som är 9 år äldre än mig, hon är inte ens vuxen, men hon hade två små barn sen tidigare och ville ha fler, men pappa har alltid sagt nej.

Nu fyller min lillebror 4 år i december. Så gick det med det.

Sen han föddes, har jag inte hört mycket av min pappa, min lillasyster envisas med att ständigt åka dit och "hjälpa" de att passa honom, och städa huset och vara där. Och allt det där, och hon får inte ens ett tack, hon försöker och föröker att bli älskad av honom men det verkar som att han inte bryr dig det minsta!

jag slutade försöka när jag var 16, då insåg jag att det inte var någon ide, att han är för egoistisk för att kunna sätta en annan människa före sig själv.

Men droppen som fick bägaren att rinna över var strax innan jag skulle fylla 18: Försäkringskassan skickade mig en svartalong där ja fick fylla i att jag fortfarande gick i skolan och var berättigad underhållsstöd.
Och jag får ett brev av min pappa, förstå ett BREV! datorskivet från honom;
Som i stort sett förklarar att jag borde ta och växa upp och lära mig ta eget ansvar. Att jag borde bett honom om pengarna och inte låtit försäkringskassan sköta det (som de fakatist ska). Och att jag får välja mellan att få 50 kr i kontantkort i månaden eller en gräns på telefonabonemanget jag fått av honom.

Jag var så chockad. Förstår inte hur han kunde göra så, med tanke på att jag har jobbat extra sen jag var 15 och tjänat mina egna pengar. Det kändes som att han inte kände mig alls, och det gör han inte heller. Men då gick det upp för mig att han inte visste någonting.

Han fick ett fax tillbaka som han besvarade. Och där tog det slut. Jag orkade inte kämpa, och försvara mig för att han inte hört av sig, för att jag inte vill BE att få ett underhållsstöd som jag är berättigad och mera.

Sen dess har vi inte hörts. Han försökte ringa några månader senare, men jag orkade inte svara. Där är linjen bruten.

Min syster åker dit ganska ofta fortfarande, men de nämner aldrig mig. det känns som att jag är bortklippt ur deras liv och inte värd att älskas.
Vad har jag gjort för fel?

Det är min historia, det finns så mycket mer, så många fler anekdoter, men det finns inte plats här.

Men trotts detta har jag haft tur, jag har haft en underbar plastpappa sen jag var 5 år som älskar mig som sin egen, som fortfarande kommer och knackar på min dörr och frågar hur jag mår när han har vägarna förbi- trots att han inte har dejtat min mamma på 7 år.

Och mammas nya är en bra kille, som går att prata med. Men jag kan inte sluta tänka på min riktiga pappa, vad jag gjort för fel. Varför han gör såhär?

2 comments:

På många sätt påminner din situation om min... Jag kan känna din frustration. Sitter själv i en situation där jag funderar på om det kanske är lika bra att bryta med honom för att undvika att bli sårad fler gånger...

Hej Sandra!
Jag förstår dig verkligen och jag unnar dig på ett sätt att du gjort som du gjort, alltså brytit kontakten om man kan kalla det så? Jag skulle så gärna göra det för att slippa bli sårad gång på gång men jag har inte kraft och mod nog. Jag ser verkligen upp till dig. Ta det inte på fel sätt. Ja, jag ville bara säga att jag förstår.