Som jag ser det har jag aldrig haft en pappa,han drog ungefär när jag föddes och min halvbror som jag träffat en gång föddes nästan på pricken ett år efter mig så med lite enkel matematik innebär det att han redan hoppat vidare från mamma till nästa kvinna ganska snabbt.

Jag har fått höra ett antal historier om min pappa.Själv har jag bara två minnen.
Det första är när min mamma en kväll sa åt mig att pappa sitter i en bil nere på gatan och vill komma upp och träffa dig,jag kanske var sex år. Och fick sån panik jag skrek grät och sparkade det var så obehagligt. Han fick aldrig komma upp.
Mitt andra minne är ett telefonsamtal,det ringde på julafton och jag svarade. I andra änden hör jag en full mansröst som var förbannad.Det är mina minnen...
När jag fyllde 14 år så kom jag hem en sommarkväll och mamma sa åt mig att pappa hade dött,jaha sa jag och ryckte på axlarna än idag kan jag känna mig likgiltig.Fast jag vet att om jag börjar tänka på det och rota i det kommer det bli jobbigt.
Ibland önskar så mycket att jag hade en pappa,undrar hur det hade känts att ha en
pappa igentligen?
När jag börjar fundera så ahde hela mitt liv sett annorlunda ut...
Det känns så värdelöst..