Nej mina föräldrar är inte skilda och nej han har inget missbruk och nej han är inte död men jag har ändå ingen pappa!

Jag minns inte första sveket men han har alltid varit hårhänt. Jag har alltid bestraffats och kritiserats, jag har aldrig dugit. Jag är nu 34 år och inget har egentligen förändrats. Jag är fortfarande egoistisk och konfliktfylld enligt honom och han är så inne på den linjen att när vi sist satt ner med en vän till oss som är psykolog och som ville medla satt han och sa att jag även har svåra konflikter på jobbet! Han är så inne på sitt spår att han inte ens inser att han själv sitter och ljuger! Jag hatar honom samtidigt som han gör mig så fruktansvärt illa.

Jag har alltid försökt kompensera mina "brister" genom att vara extra duktig. Jag var alltid duktig i skolan och är nu duktig på jobbet. Jag har enorma krav och prestationsångest. Jag har svårt att göra saker på en lagom nivå utan utsätter mig för att hela tiden behöva prestera för att det ska duga och jag hatar mig själv för att jag är så medveten om att allt det här prestationstänkandet kommer ifrån saknaden på uppskattning från honom. Sista gången han slog mig var när jag slog tillbaks, han har alltid sagt att jag var ett misstag och att han inte hade få ha mamma för sig själv så länge som han själv velat. Han menar också att allt hade varit enklare om jag varit en pojke för då kanske vi hade kunnat förstå varandra.

Slagen och sparkarna är inget mot vad han har sagt till mig eller gjort mot mig. Vid flera tillfällen glömde han mig som barn, en gång i skogen så att jag var tvungen att be en främmande man om hjälp för att hitta hem. Gör man så att man tar med sig sin 7 åriga dotter på en jogging runda och sedan springer man ifrån henne och när man kommer hem har en annan man förbarmat sig över henne och visat henne hela vägen hem? Det tragiska är att han inte varit hälften så elak mot min 8 år yngre syster och nu har jag gett honom ett barnbarn som utseendemässigt liknar honom (vilket jag inte gör) och han gullar med honom så jag måste nästan titta bort eftersom jag knappt kan fatta att det är samma människa som kränkt mig under alla dessa år.

I somras blev han alvarligt sjuk och han blev opererad i huvudet och han blev helt frisk och han kan nu återgå till sitt jobb (jag behöver väl inte ens nämna att han är arbetsnarkoman). Under hans sjukdoms period kände jag ingenting. Det är förövrigt den känslan jag hanterar bäst. Jag stängde honom ute för så många år sedan och så gör jag med allt som är smärtsamt, jag bara stänger det ute och hoppas att det ska gå över. Jag har ännu så länge inte tagit mig i kragen och gått i samtalsterapi men det fattar ju vem som helst att jag borde göra omgående det känns bara så motigt och jag är livrädd för att gråta. Jag kommer inte kunna sitta och prata med en främmande människa mer än två minuter utan att börja stört böla så det blir nog inga välanvända pengar.

Ja, det var min pappa och hur han har märkt mig men en sak lyckades jag fatta redan som liten och det var att han inte kunde ha helt rätt i sina taskiga kommentarer eftersom jag alltid har varit populär bland det motsatta könet. Den insikten kom tidigt om att skulle jag vara så usel som han påstod att jag var skulle inte killarna dregla så efter mig vilket fick mig att känna att det fanns en möjlighet att han hade fel. Jag har alltid haft fina relationer till hela vuxna män och jag har trotsat min pappa medvetet så fort jag kunnat vilket har retat gallfeber på min pappa. Vid ett tillfälle halsade jag läsk (på min 15års födelsedag) vilket han hade talat om för mig att jag inte fick göra varpå han sparkade mig inför alla gäster. Visst grät jag då av förödmjukelsen men samtidigt log jag inombords att han hade visat sitt rätta jag inför våra bekanta.

Han är ingen far till mig för det finns inte något svårt i mitt liv som jag kan få stöd från honom med, han är snarare skuld till mycket lidande och sorg  i mitt liv och jag önskar bara att den ilska jag känner mot honom inte ska komma fram i min relation till min egen son, lycka till alla ni som kämpar därute med era sorger och ilskor!

1 comment:

way to go, Veronica! jag vet att det enklaste är att bara stänga av känslorna, men hur länge ska man då gå och undra om man hade kunnat bli en helare, lyckligare människa med lite hjälp? jag gick i terapi ett fåtal gånger, och har sen dess tänkt att jag ska göra det igen. att efter två minuter börja böla inför en terapeut låter inte alls som slöseri med pengar för mig utan snarare som en livslång investering! :-)

kram och lycka till!