Jag skriver min historia i en "lightversion" för jag har under det senaste året bearbetat mitt liv och fått mer distans till vad som hänt. Min pappa dog för 8 år sedan i en bilolycka, när jag var 13 år. Jag har haft många så kallade faser under dessa åren. Framförallt har dessa karakteriserats av min förnekelse av hans död. Både inför mig själv men även för andra som jag lärt känna efter hans död. Det var helt enkelt lättare att bara säga att han flyttat och slingra sig ur eventuella frågor genom att svara undvikande "Jag bor med syrran och morsan" när någon nyfiket undrat om min pappa.

Han och jag var väldigt tighta. Vi gjorde en massa saker ihop. Både speciella saker som att ha vår egen sång som vi hittat på (som egentligen var jättelöjlig men vi hade samma humor) och sen gjorde vi "vanliga" grejer ihop som att baka, ha snöbollskrig och läsa historier tillsammans. Jepp, det var han som lärde mig cykla och ja, han spelade in mina första ord på band och var den som sparade alla mina teckningar. Min mamma fanns med hela tiden, och mina äldre syskon. Men jag umgicks mest med honom.

Till min enorma besvikelse flyttade han när jag var 11-12 år gammal. Han hade fått ett bättre jobb (såklart) och åkte till norra Sverige, långt borta från lilla Lund där lilla jag satt hemma på rummet och både svor och grät över att han inte längre kunde bo hemma. Ok, han var hemma på många lov och helger. Och ibland visste jag inte ens att han skulle komma. Det var en så underbar överraskning när man kom hem från skolan (där jag inte alls trivdes, som grädde på moset) och så satt han i köket och läste tidningen ungefär som om han alltid brukade göra.

Han visste ju att jag inte ville att han skulle flytta. Jag sa det till honom, men ville inte såra honom, så jag höll mest besvikelsen för mig själv. Men han märkte det, helt säkert. Sen plötsligt bara dog han.
Det var en kall vinterdag då vägarna hade ett dolt islager under snön. Och bilen fick sladd och åkte på honom där han gick på trottoaren. Det hela gick på ett ögonblick, i den nya staden. Jag visste ingenting, för jag var ute och reste. Men när jag fick veta det så la jag mig på hotellsängen och höll kudden hårt över huvudet så att jag inte skulle kunna höra mer. Jag trodde att hela min värld skulle rasera.

Sedan gick det några år. Jag började på högstadiet, fick höga betyg och allt såg bra ut. Inom mig var jag väldigt kluven. Jag pendlade mellan perioder av djup nedstämdhet och ifrågasättande av hela min existens till att må ganska ok, under de perioder då jag inbillade mig att allt var just det; inbillning. Jag försökte intala mig att han inte alls var död, men det var svårt. De första veckorna var de svåraste av alla. Jag förstod inte vad som hänt riktigt, jag kunde inte ta in det. Samtidigt matades jag hela tiden av faktum: Han var död och nej, han skulle inte komma tillbaka. Se ut en kista, gravplats, gravsten, blommor, beklaganden och begravning. När man har allt det omkring sig så är det svårt att säga till sig själv: "Äh, detta händer egentligen inte MIG" eller "Snart kommer pappa hem och då återgår allt till det normala.." Men sen tonade det ner sig och då var det lättare.

Under flera år förnekade jag hans död för att det var det enda jag kunde göra. Att minnas honom utan att samtidigt minnas och få bilder i huvudet om hur olyckan kan ha utspelats är fortfarande en omöjlighet för mig. Det är smärtsamt och smärta är jobbigt. "Bäst att inte tänka på det."

Men för två år sedan, sex år efter hans död, började minnena tränga sig på. Jag fick allt svårare att tränga tillbaka minnena och sorgen som gjorde sig påminda, ibland flera gånger om dagen. I ungefär samma veva började jag dessutom få sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter vilket inte gjorde mig direkt muntrare. Jag blev väldigt nedstämd och under mina sömnlösa nätter kom och kommer fortfarande jobbiga minnen från tonårsperioden, Så har det varit i två år nu, men det är bättre. Ibland känns det som om jag fortfarande måste kämpa riktigt hårt för att kunna kontrollera känslorna så att det inte blir övermäktigt. Att förlora en förälder är jobbigt, vilken relation man än haft. Det senaste året har jag haft en underbar människa att tala med om allt som har hänt och utan henne hade jag inte varit där jag är idag, trots mörka och ljusa stunder.

Jag hoppas att detta kunnat ge er något. Det var skönt att skriva av sig. Tack.