Mina föräldrar skiljde sejj när ja va tre år gammal. Därefter bodde jag och min två år äldre storebror hos pappa 2 ungefär varannat veckoslut..
men sen vid ungefär 7-8 år åldern träffade min pappa sin nuvarande fru.. jag och hon kom i början bra överens men efter att min halvbror föddes blev vi i strid å efter det har vi typ inte talat..
HON är den största orsaken varför jag inte träffar min pappa.. för jag och min bror fick endast fa till pappa då hon jobbade.. det är HON som bestämmer allt..
Men fel hittar man no i min pappa också.. han känns inte som pappa till mig.. han ringer alldreig (= bryr sejj int om mejj?! ) så känns de som iallafall.. han ringde inte ens till mig på min 16 års dag för att gratulera (fast han en månad tidigare nog ringde till min bror som fyllde år)
o när ja va där för en vecka sen så sa han : "du ha int skicka nån födelsedags kaffe inbjudan, fast de gör inget fö ja sku endå int ha kommi"

ja hatar honom men endå älskar jag honom.. men min dåliga relation till pappa har nog påverkat mitt liv.. har jätte svårt att lita på människor och hatar manliga läraren mm..
tror på nått sätt att alla kommer att svika mig liksom pappa..
det finns ändast en man ja litar på.. de e min mammas "nya" man.. hon gifte sig med honom för 6 år sedan å honom gillar jag verkligen..
men fasst han finns där är det endå ett stort hål i min själ..
för ingen kan ta din pappas plats från ditt hjärta