jag kan inte lägga upp det bra så jag använder mitt egna sätt.

jag försökte och försökte men jag såg ingen bild,
allt som en gång fanns som minnen är nu borta.
jag kan fortfarande inte minnas hur vi alla skrattade
ihop en gång, jag kan fortfarande inte minnas mer
än bråken så kom och alla leénden som togs bort.

det jag minns är en dag av dom sista dagarna
vi alla sju hade tillsammans i turkiet.

ni började bråka på stranden och gick sedan iväg.
jag gick upp på hotellrummet för att gå på toa men jag
lyckades aldrig ta mig så långt. jag satte mig i hörnet
och allt jag hörde var skrik och gråt ifrån min mamma.
dom såg aldrig att jag satt där och lyssnade, förän
min bror kom inspringandes arg som bara den.
han skriker åt dom att sluta och då ser dom mig
sittandes i hörnet av rummet, jag bara grät & grät.
jag inte fick tårarna att stanna även fast jag
ville det. jag klarade inte av skiten längre så jag gav upp,
jag visade mig svag men det som gjorde allra ondast var
att jag bara satt där utan att bli sedd. jag minns hur jag
försökte hålla för mina öron och bluna för att
slippa se och höra men det gick inte skriken var
för höga och händelserna för djupa.
det skar i mitt hjärta och såren har aldrig läkt.
det är allt jag minns ifrån då jag var liten

skriken,
grälen och
tårarna.