Pappa var 18 år när mamma fick mig. Jag vet inte om dom var tillsammans eller om det var bara någon engångs grej, jag har aldrig fått veta den hela sanningen. Jag vet att jag inte var planerad iallafall. Mamma och Pappa försökte vara tillsammans för min skull, men det funkade inte. Redan då började pappa försvinna. Jag bodde mycket hos min farmor som liten för mamma jobbade mycket, men pappa var inte där. Nu träffas vi en gång per år, på min födelsedag. Det känns som om han är tvungen att komma, för när han är här säger han hej till mig sen pratar han inte ens med mig. När det inte är min födelsedag, då ringer han aldrig, inte sms, ingenting! Jag saknar att ha min riktiga pappa hos mig. Jag känner mig sårad, lämnad, oduglig, oälskad..

Jag älskar min pappa, men ändå så hatar jag honom..