Mina föräldrar flyttade isär när jag var 4 år. Jag kommer inte ihåg så mycket av det.
Dom första två åren var jag hos pappa varannan helg och halva loven. Allt var jätte bra.
Men sen började han höra av sig oregelbundet. Flera gånger när det var bestämmt att jag skulle vara hos honom över helgen dök han inte upp. Jag satt påklädd i hallen och väntade hela kvällen. Till sist fick mamma mig i säng och då grät jag mig till sömms. Dagen efter kunde han ringa o säga att nått dykt upp. Ingen ordentlig förklaring.

När det pågått ett tag gick det i vågor. Jag var hos honom varannan helg i några månader, sedan hörde han inte av sig på ett halvår. Det jag kan bli så arg på nu när jag är äldre är att varje gång han hörde av sig så glömde jag alla gånger han sårat mig, jag tog emot honom med öppna armar. Och om jag hörde mamma säga något elakt om honom vart jag jätte arg på henne. Fast det mamma är den som alltid funnits där för mig.

Jag tror att jag var ungefär 14 år när han "försvann" på riktigt ur mitt liv. Jag har försökt att hålla kontrakten men det har alltid legat på mitt ansvar att höra av mig och till slut orkade jag inte det. Han är min pappa, det är han som har satt mig till världen. Det är hans jävla skyldighet att höra av sig, inte min!

Jag har så mycket blandade känslor. Jag älskar min pappa, för han är min pappa. Men samtidigt så anser jag inte ens att jag har någon pappa.

För några år sedan skulle jag gå in i en affär och samtidigt kom pappa ut ur den. Vi stannade båda upp, kollade på varandra och när jag precis skulle säga hej så gick han. Jag vart så förvånad, förvirrad, arg och ledsen på samma gång. Jag önskar att jag sprungit ifatt honom och frågat vad det är för fel på honom... eller.... så kan jag ju inte göra, han är ju ändå min pappa.

Fortfarande fast jag borde fatta bättre så väntar jag alltid på att telefonen ska ringa eller att jag fått ett kort när jag fyller år, eller vid jul.

Hur många gånger har jag inte undrat vad det är för fel på mig, för något måste det ju vara. Varför vill han annars inte vara min pappa? Det här kommer låta konstigt, men ibland har jag önskat att han var alkoholist eller nått annat. Enbart för att jag skulle kunna skylla på att det är därför han inte vill ha något med mig att göra.

2 comments:

Jag känner så väl igen det du skriver om att du satt klar för att åka och väntade på din pappa i hallen, men han dök aldrig upp. Jag har också suttit där. Aldrig en förklaring. Känslan av att ansvaret för kontakten legat på ens egna axlar känner jag också igen. Man undrar när de ska förstå att det är de som är pappor och att de har ett ansvar!
Jag väntar inte längre. Hoppas inte du gör det heller.
Varma hälsningar en pappalös flicka.

Hej! Min mamma och pappa skillde sig också när jag var runt 4 år gammal! Han flyttade någon mil i från mej bara och som du träffade jag han varanan helg och halva loven. Till den dagen jag fråga mamma varför jag inte skulle till pappa och då hon berättade att han hade flyttat till England. Jag var runt 9 när detta hände och jag förstog inte varför och som du skyllde jag på mej själv. Det tog något år innan jag fick kontakten med honom och som en i dag var det jag som fick söka upp honom. Efter varje gång vi träffades svarade han inte när jag ringde och han ringde inte. Efter något år svarade han igen och jag åkte över. Sen blev det samma sak hela tiden. Sen efter ett tag gick det över 2 och ett havlt år innan jag faktiskt fick tag i honom och jag åkte över till han igen. Alltid jag som får ta kontakt och jag som får åka dit. Och nu idag efter att han verkligen lovat att svara och höra av sig så har jag inte pratat med honom på över ett halvår. Jag tror faktiskt dem skäms och det borde dem men det verka inte finnas något att göra. Jag hoppas du mår bra iallafall och det kändes skönt att jag inte var den enda i detta fallet :)