Memla, 21Submitted May 16, 2008
|
Memla has met her father |
|
Memla tried to contact her father, but recieved no reply |
Mina förÀldrar flyttade isÀr nÀr jag var 4 Är. Jag kommer inte ihÄg sÄ mycket av det.
Dom första tvÄ Ären var jag hos pappa varannan helg och halva loven. Allt var jÀtte bra.
Men sen började han höra av sig oregelbundet. Flera gÄnger nÀr det var bestÀmmt att jag skulle vara hos honom över helgen dök han inte upp. Jag satt pÄklÀdd i hallen och vÀntade hela kvÀllen. Till sist fick mamma mig i sÀng och dÄ grÀt jag mig till sömms. Dagen efter kunde han ringa o sÀga att nÄtt dykt upp. Ingen ordentlig förklaring.
NÀr det pÄgÄtt ett tag gick det i vÄgor. Jag var hos honom varannan helg i nÄgra mÄnader, sedan hörde han inte av sig pÄ ett halvÄr. Det jag kan bli sÄ arg pÄ nu nÀr jag Àr Àldre Àr att varje gÄng han hörde av sig sÄ glömde jag alla gÄnger han sÄrat mig, jag tog emot honom med öppna armar. Och om jag hörde mamma sÀga nÄgot elakt om honom vart jag jÀtte arg pÄ henne. Fast det mamma Àr den som alltid funnits dÀr för mig.
Jag tror att jag var ungefÀr 14 Är nÀr han "försvann" pÄ riktigt ur mitt liv. Jag har försökt att hÄlla kontrakten men det har alltid legat pÄ mitt ansvar att höra av mig och till slut orkade jag inte det. Han Àr min pappa, det Àr han som har satt mig till vÀrlden. Det Àr hans jÀvla skyldighet att höra av sig, inte min!
Jag har sÄ mycket blandade kÀnslor. Jag Àlskar min pappa, för han Àr min pappa. Men samtidigt sÄ anser jag inte ens att jag har nÄgon pappa.
För nÄgra Är sedan skulle jag gÄ in i en affÀr och samtidigt kom pappa ut ur den. Vi stannade bÄda upp, kollade pÄ varandra och nÀr jag precis skulle sÀga hej sÄ gick han. Jag vart sÄ förvÄnad, förvirrad, arg och ledsen pÄ samma gÄng. Jag önskar att jag sprungit ifatt honom och frÄgat vad det Àr för fel pÄ honom... eller.... sÄ kan jag ju inte göra, han Àr ju ÀndÄ min pappa.
Fortfarande fast jag borde fatta bÀttre sÄ vÀntar jag alltid pÄ att telefonen ska ringa eller att jag fÄtt ett kort nÀr jag fyller Är, eller vid jul.
Hur mÄnga gÄnger har jag inte undrat vad det Àr för fel pÄ mig, för nÄgot mÄste det ju vara. Varför vill han annars inte vara min pappa? Det hÀr kommer lÄta konstigt, men ibland har jag önskat att han var alkoholist eller nÄtt annat. Enbart för att jag skulle kunna skylla pÄ att det Àr dÀrför han inte vill ha nÄgot med mig att göra.
2 comments:
Aug 08, 2008, Linn wrote:
Jag kÀnner sÄ vÀl igen det du skriver om att du satt klar för att Äka och vÀntade pÄ din pappa i hallen, men han dök aldrig upp. Jag har ocksÄ suttit dÀr. Aldrig en förklaring. KÀnslan av att ansvaret för kontakten legat pÄ ens egna axlar kÀnner jag ocksÄ igen. Man undrar nÀr de ska förstÄ att det Àr de som Àr pappor och att de har ett ansvar!
Jag vÀntar inte lÀngre. Hoppas inte du gör det heller.
Varma hÀlsningar en pappalös flicka.
Feb 25, 2009, Emmakiing wrote:
Hej! Min mamma och pappa skillde sig ocksÄ nÀr jag var runt 4 Är gammal! Han flyttade nÄgon mil i frÄn mej bara och som du trÀffade jag han varanan helg och halva loven. Till den dagen jag frÄga mamma varför jag inte skulle till pappa och dÄ hon berÀttade att han hade flyttat till England. Jag var runt 9 nÀr detta hÀnde och jag förstog inte varför och som du skyllde jag pÄ mej sjÀlv. Det tog nÄgot Är innan jag fick kontakten med honom och som en i dag var det jag som fick söka upp honom. Efter varje gÄng vi trÀffades svarade han inte nÀr jag ringde och han ringde inte. Efter nÄgot Är svarade han igen och jag Äkte över. Sen blev det samma sak hela tiden. Sen efter ett tag gick det över 2 och ett havlt Är innan jag faktiskt fick tag i honom och jag Äkte över till han igen. Alltid jag som fÄr ta kontakt och jag som fÄr Äka dit. Och nu idag efter att han verkligen lovat att svara och höra av sig sÄ har jag inte pratat med honom pÄ över ett halvÄr. Jag tror faktiskt dem skÀms och det borde dem men det verka inte finnas nÄgot att göra. Jag hoppas du mÄr bra iallafall och det kÀndes skönt att jag inte var den enda i detta fallet :)