Min föräldrar skilde sig när jag var 7 år. Efter skilsmässan träffades vi adrig ,de första 2 åren , fick jag presenter skickade på posten. Aldrig ett samtal eller något sånt. Däremot fick jag kort i samband med att jag fick presenterna.

Där det stod att jag skulle ringa och säga om presenten fungerade. Vilket jag aldrig gjorde. 7 år var jag , och arg varför hade han lämnat mig jag förstod inte riktigt. Sen tycker man ju att det är väldigt fegt att lägga över det ansvaret på en 7-åring.

Det gick ett par år .... , hörde inget alls . Sen när jag fyllde 18 så kände jag . NU , nu vill jag försöka att kontakta honom och se om han är intresserad. Så det gjorde jag . Det fick bli ett kort email. Då han har företag var det lätt att leta upp adressen på eniro. Lång väntan och inget svar. I varje fall så slutade han betala underhåll , när jag fyllt 18. Vilket gjorde att först skickade min mamma ett brev och talade om att han var tvungen att betala fram tills jag gått ut gymnasiet. Vi väntade ett par månader. Inget hände. Tillslut gick vi via advokat eftersom vi själva försökt men inte lyckats. Det blev en ganska lång process och ganska jobbigt för mig. Jag hade gått igenom ganska jobbiga perioder i tidigare tonåren och det tog ut sig nu eller vad man skall säga. Jag mådde ganska dåligt pyskist. Hela procssensen slutade med att han hävadade att jag inte var hans barn. Han krävde ett DNA - prov. Helt ärligt bröt jag ihop ,hela min värld raserade . Vad hade jag gjort honom för ont för att förtjäna det här!? är jag så dålig? , att inte ens min egen pappa vill veta av mig eller känna vid mig. Det slutade med att jag blev tvungen att gå och ta ett DNA- prov , det mest förnedrade jag gjort.Självklart var han pappa , något annat fanns heller inte på kartan.  Men ändå , var det just det jag hoppades på att det skulle vara någon annan . jag visste ju att det inte var det . Men ändå det skulle få det hela att kännas lite bättre. Efter någon månad skickade jag ett brev och nu har det gått ett tag sen jag gjorde detta inte fått svar. Jag vill inte tycka synd om mig själv , men självfallet är det ändå ganska svårt att göra. Han har gjort mig så illa , det har tagit mig enormt hårt. Min självkänsla är verkligen SKIT dålig och jag känner mig så totalt oönskad och helt ärligt vaför lever jag , i min värld är det han gjort mot mig en av de värsta grejerna man kan göra mot sitt eget barn...

2 comments:

Det är inte ditt fel. Egentligen har hanns beteende ingenting med dig som person att göra, han är feg och en dålig person som inte ställer upp för sitt barn. Se till vad du faktiskt har: en mamma, släktingar och kompisar. Gå vidare och försök förstå att du inte har orsakat att han har lämnat dig. Jag vet precis hur det är, men jag har gått vidare. Jag är 27 år nu och mitt liv har blivit jättebra helt utan min pappa. Jag har andra personer i mitt liv som uppskattar mig, tycker om mig och finns i hos mig oavsett vad jag gör eller hur jag är. För jag är bra ändå. Fastän min pappa lämnatr mig. Det ligger hos honom, problem från uppväxten osv.
Kram Steph

Hej, mim pappa beter sig också på sätt som är dumma, och jag har alltid liksom trott att det var mitt fel. Så dumt! din pappa har inte gjort något dumt på grund av dig, utan på grund av sig själv! Jag har övat upp min självkänsla och nu har jag tillochmed förlåtit min pappa. Jag rekommenderar att du läser boken Självkänsla Nu av Mia Törnblom, eller boken Du Äger, av samma författare. Dom böckerna är väldigt bra, och jag kan nästan lova att din självkänsla blir bra om du läser någon av dom
Kram Amanda