Min pappa och mamma separerade när jag var 7 år gammal. Jag hade även två äldre systrar. Dem båda valde att flytta med mamma och jag valde att stanna med min pappa. Dels för att jag tyckte synd om honom, att han skulle bli själv. Jag bodde hos honom i 1 år sen flyttade jag till mamma. Då var jag redan förstörd.

Under det året som jag bodde hos pappa kände jag mig så fruktansvärt ensam. Han misskötte allt i hemmet och även mig. Han prioriterade kvinnor framför mig. Varje gång det klev in en ny kvinna innanför våra dörrar satt jag i trappen och smyg tittade vem det var. Jag gillade inte någon utav dem. Men inget var långvarigt. Tillslut skaffade han sig en kvinna som han sedan gifte sig med. Hon i sin tur hade 3 söner, som var helt galna. Jag var rädd för dem. I början verkade hon helt okej, men sedan började hon rota igenom mina saker när jag var i skolan och påstod sen till min pappa att jag hade tagit saker från henne. Va? Det var saker som jag hade fått från min mormor i present. Men min pappa tvingade mig att be om ursäkt till henne så hon skulle bli nöjd och lugna ner sig. Jag blev även tvungen till att ge henne dem sakerna som hon påstod var hennes. Efter det avskydde jag henne.

Flera gånger vaknade jag på nätterna av att dem låg i rummet nedanför och hade samlag. Då höll jag för öronen och ställde mig och hoppade på golvet, jag ville att dem skulle vara tysta. Men det funkade inte.

Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag sedan flyttade till min mamma. Hon fick nog när jag titt som tätt ringde och grät i telefonen över saker som pappa gjort eller hans fru eller hennes 3 söner gjort. Efter min flytt till Falun 1998 träffade jag och mina systrar min pappa allt mer sällan. Telefonsamtalen blev kortare och mer sällan. Tillslut hördes vi nästan aldrig. Han skilde sig från sin dåvarande fru och gick tillbaka till singel livet. Det blev ett samtal vid jul och på födelsedagar men annars inget.

Han träffade senare en ny kvinna och även hon har en "ratt i ryggen" på honom. Jag tror inte att hon klarade av att han hade ett förflutet med en annan kvinna. När mina äldre systrar tog studenten kom han dit och var med i 10 minuter. Även på min. Det gör så ont i hjärtat på mig, att han fortfarande berör mig är så jobbigt.

Min äldsta syster har nu i dagsläget tagit upp kontakten med honom och tycker att även jag ska göra det. Jag har alltid varit "pappas flicka" enligt henne. Men jag är tveksam. Senast jag såg min pappa var på min student, 1 ½ år sedan alltså.

Jag kan bara inte förstå vad som får honom att inte vilja höra av sig. Hur kan det vara så? Jag är hans kött och blod. Det är så tragiskt. "Det är inte vi som har valt dig som pappa utan det är du som har valt att bli pappa, då är det upp till dig att du hör av dig". Just dem orden har jag sagt till min pappa, men det spelar ingen roll. Han kommer aldrig förändras och börja höra av sig, för hade han velat det så hade han gjort det. Inte sant?

Han gör mig både förbannad och ledsen, för när man väl träffar hon är världens snällaste pappa men samtidigt en skitstövel. Fan, jag saknar honom ibland och tänker på honom väldigt ofta. Speciellt såhär till jul. När mina vänner umgås med sina familjer och sådant. Det är nog känsligast då. Jag skulle vilja prata med honom, fråga varför. Men jag är rädd för svaret jag kommer få.

Skönt att skriva av sig och att den här sidan finns. Tack.

1 comment:

Jag gjorde som du, bröt kontakten. Det har visat sig vara det bästa jag har gjort. Om du känner att det är rätt, stå på dig! Släpp in människorna som gör dig lycklig.