Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här för jag vill inte erkänna verkligheten som har kommit ikapp mig.
Jag har växt upp utan min biologiska pappa då han gjorde ett val då jag föddes att han inte ville ha något med mig att göra. Under hela min barndom så har jag hävdat att man inte kan sakna något man aldrig har haft. Det har varit mitt ledord genomuppväxten. Men nu är jag äldre och har insett att jag är mer påverkad än vad jag erkänner.

En person som ska älska mig över allt annat, vilja dö för mig, avguda mig, va stolt över mig, vilja ha mig, vill inte ha med mig att göra. Så lever jag och många fler med mig. Min biologiska pappa känner inget sånt som jag skrev ovan för mig. Utan han vill allra helst att jag inte ens ska finnas.

Det känns inget bra alls, det här. Att vara någon som ens ena förälder inte vill ha. Hur ska jag kunna se mig själv som något annat än värdelös? Hur ska jag tolka mig själv? Hur ska jag kunna ge mig själv en rättvis bedömning? Någon som ska älska mig visar och har visat att jag inte är värd något alls.

Jag vill inte göra mig till ett offer i det här eller få andra att tycka synd om mig. Det handlar inte om det. Men jag reder inte ut det här, jag vet inte hur jag ska lösa det här. Hur gör jag för att slippa känna så här?

Han i form av att vara frånvarande har påverkat mig så otroligt mycket. Det är inte rättvist!

2 comments:

Jag är i samma situation som du..vet precis hur du känner :(

Jag förstår hur du känner, speciellt det där med att pappa har påverkat mig så mycket utan att jag har kunnat påverka honom överhuvudtaget. Orättvisan känns så jobbig ibland.

Har inte så många god råd, men försök att tänka framåt och fokusera på dig själv. Du är utan tvekan viktigast i ditt liv.